De senaste veckorna har varit hektiska. 

Det har varit mestadels jobb jobb och ännu mer jobb.

Igår hade Alex sitt kalas. Matte valde att åka dit. 

Själv fick jag aldrig frågan och även om jag hade fått det så hade jag förmodligen tackat nej.

Hon hade tydligen hälsat till mig. Jag hälsade tillbaka via Matte. Mer än så behöver det inte vara. 

Inte förrän hon ändrat sin personlighet...

Jag känner att det inte finns någon anledning för mig att umgås med falska människor.

Alex pratade eller mer tjatade om att hon ville flytta till ett ungdomshem förra året för att få lite mer frihet (komma och gå som hon ville) 

Hon är typen av person som kan gå över lik för att få det hon vill ha sen skiter hon fullständigt i om det sårar eller drabbar andra.

Visst finns det dom som anser att ja men alla är ju värda en andra chans och absolut så är det ju.

Men när det kommit till 3,4,5,6 chanser med samma slutresultat då är det väl kanske ändå dags att sätta

ner foten? Då har man väl ändå rätten att säga ifrån och begära att vederbörande ändrar på sig.

Har man ändå inte rätten att bestämma att nu får det va bra jag/vi tar inte mer skit. En förändring eller så får det vara.

För tänk efter lite själv, hon har ingen som helst anledning att ändra på varken sig eller sitt beteende så länge man förlåter henne om och om och om igen. 

Det hjälper inte längre att förlåta och hennes ord förlåt har sedan länge tillbaka tappat betydelse. Eftersom hon använt sönder ordet. 

Egentligen tror jag inte att hon vet vad ordet förlåt innebär.

Eller jag ska aldrig göra om det. Så visst att hon ber om ursäkt skulle egentligen inte göra saken bättre.

Hon måste göra en förändring av sitt beteende.

Men för att göra det måste hon vilja ändra på sig.

Tyvärr är det så att hon inte antingen orkar eller vill ändra på sig förmodligen är det jobbigt?

Enligt Alex själv så får hennes mor henne att må så himla dåligt med alla hennes påhopp och frispel.

Då hon är full jämt och trakaserar via samtal/sms

Det enda hon vill är att få va ifred.

Hon ringer och kör sin snyfthistorier om hur dåligt hennes mamma får henne att må osv.

Men hur kommer det sig då att man har kontakt dagligen med sin mamma? 

Hur kommer det sig att man då umgås med sin mamma? 

Det var samma sak som när hon bodde nere hos sin mor. Innan hon flyttade till hemmet. Då satt hon och ömkade sig över att vi var hemska. Att vi spärrade in henne och att hon aldrig fick gå ut. Att hon aldrig fick äta mm rent skitsnack med andra ord.

Alex målar upp en version till oss och en annan till sin mor.

Alexandra har inte förändrats något alls tyvärr.

Det märks tydligt så länge man inte står som närstående och hoppas så pass mycket på att hon ska göra det.

För i ett sånt läge så vill man så gärna att hon ska göra det varpå man inte kan se klart de tecken och signaler som visar att hon fortfarande är samma manipuliva, falska, ytliga, desperata person som söker ömkan som innan.