Tja var ska man börja?

Har väldigt länge funderat på om jag ska blogga om det här men kände att jag måste få det ur mig.

Hur kan 2 syskon vara så fruktansvärt olika på ett så markant sett.

Emelie är väldigt lik sin far på fler än ett sätt.

Hon är snäll och omtänksam.

Hon vill gärna hjälpa till när hon ser att man håller på med något

och det är aldrig några problem om man ber henne om hjälp.

Hon vet i vilka situationer jag får min värk och gör allt för att jag inte ska behöva få det.

Hon är snabb att roffa åt sig kassarna när vi handlar eller springer hon och tar tvättkorgen för att jag inte ska lyfta för tungt och få ont.

Om det nu skulle va så att jag får värk är hon snabbt framme och värmer till värmedynan.

Hon accepterar och respekterar de regler vi har här hemma om att man ska hjälpa till och plocka undan efter sig och att man ska behandla varandra med respekt.

Det går att prata med henne och förklara varför man inte gör si eller så och vad det kan blil för konsekvenser av olika handlingar. 

Alexandra däremot är mest lik sin mor.

Första intrycket man får av henne är att hon är snäll och gullig.

Men ju mer man lär känna henne så märker man att hon är väldigt manipulativ och ljuger för alla i sin närhet för att få sin vilja igenom. Hon vänder kappan efter vinden som man brukar säga.

Hon utnyttjar vänner och familj för att få det hon vill ha. Får hon inte som hon vill så dampar hon fullständigt. 

Skriker tjuter eller ja det är väl mer krokodiltårar. 

Exempel på olika scenarion som utspelats här hemma.

Hon fick 2 pressentkort när hon fyllde år.

Dom sålde hon så hon kunde köpa cigg.

Hon fick även pengar som hon köpte cigg för.

Hon fick en mobil av en tjejkompis till henne eftersom henness iphone var sönder då hon slängt den i golvet och dragit näven i den ett antal gånger då den inte funkat som hon vill.

Den gav hon bort mot 2paket cigg...

Sen sitter och hon och beklagar sig för att hennes telefon är sönder ? 

Jaha och vems fel är det vem är det som slagit sönder den ? 

För att inte nämna vem var det som fick en telefon men som valde att sälja den ? 

Orden jag ska aldrig mer göra om det och förlåt har används flitigt från henne men i nästa stund är hon tillbaka på samma ställe igen ljuger. Så orden tappar betydelse efter ett tag och man tar inte det hon säger på allvar även om hon säger att det aldrig ska ske igen...

Hon snor Emelies nyköpta kläder, pressar sig på dom så dom så dom tappar formen eller spricker.

Mina tröjor och strumpor försvann på löpande band trots att jag köpte nya. 

Jag frågade om hon sett dom men fick endast ett gallskrik om att alltid är det jag som ska få en massa skit.

Efter några dagar så gick hon dock runt med min tröja på sig som ingenting hade hänt. 

Varpå jag blev väldigt irriterad då jag inte tycker om när folk ljuger för mig rätt upp i ansiktet.

Hur kan det vara så svårt att stå för sina handlingar ?

Hon är egoistisk och tänker endast på sig själv.

Om man har gjort mat så öser hon upp hela tallriken full varpå det knappt finns så det räcker till 3personer till.

När man säger lite fint att tänk på att det är fler som ska ha mat. Skriker hon och vrålar högljudt vill ni att jag ska få aneroxia fan vad ni är elaka osv och sen kommer krokodiltårarna. 

Är det någon som säger något som inte passar henne har hon inga problem att hota vederbörande med stryk.

Även mordhot har förekommit om att hon ska sparka in skallen på dom om dom inte håller käften.

När vi ändrade reglerna här hemma och sa att det inte funkade att komma hem kl 22 och tro att man kan ställa sig o laga mat för att sen sitta uppe till kl 00. Då man inte kommer upp dagen efter då det är skola utan hon istället vrålar håll käften när man väcker henne.

Prio listan då skolan började igen efter sommaren var,

1 skola.

2 hem och äta samt göra läxor.

3 Vänner

ska vara hemma senast kl 19 om man ska äta annars kl20 i veckorna.

Gång på gång förklarade vi detta men trots det gick det inte in.

Istället blev det ännu ett gallskrik och en omvänd story som gjorde henne till offer och att vi var så hemska. 

För hör och häpna så ansåg hon det som att vi gav henne utegångsförbud!? 

Hur kan det bli utegångsförbud när du slutar skolan kl 11 på dagen och inte behöver vara hemma förrän kl 20?

Dåliga bortförklaringar kom det jämt och tydligen var alltid kvällståget försenat eller inställt varpå hon jämt behövde komma senare.

Du får ta ett tidigare tåg då eftersom det alltid är strul med det senare tyckte jag ...

Givetvis blev det vrål hade inte förväntat mig något annat när det gäller henne...

Så fort man bad henne att plocka undan efter sig så blev det bara en massa liv . 

Alexandra kan gå över lik för att få sin vilja igenom. 

Sen om det drabbar hennes familj eller dom som ställt upp mest för henne det skiter hon fullständigt i.

Så länge hon får som hon vill.

Hon gapar om att hon vill behandlas som en vuxen.

Jag försökte förklara att då får du ta konsekvensera som följer för dina handlingar och börja bete dig som en vuxen.

Att vara vuxen innebär att man tar hand om sig själv och sina egna problem som man ställer till med. 

Man kan inte förvänta sig att resten av världen ska städa upp och ordna till saker efter en.

I Mitten av Oktober drog alexandra tillbaka till sin så kallade mor för att det var mer bekvämt eftersom det inte finns några regler där. Det gick någon vecka sen ringde hon och tjöt och sa att hon inte orkade va där mer och att vi var tvungna att häjlpa henne. Matte drog i de trådar han kunde och ringde några samtal. 

Till slut lyckades han hitta en tillfällig bostad åt henne. Men givetvis blev det ingen tacksamhet då heller utan ett ramaskri och en massa påhopp både från Alex och henne mor.

Efter ett tag gjorde vi en orosanmällan till Soc eftersom det förekom så mycket fylla och bråk nere i bostaden där hon bodde och för att hon gjorde allt för att hålla sig därifrån.

Det slutade med att vi åter en gång fick ett helvete från både modern och Alex.

Anmällan lades ner eftersom dom båda gick ihop och målade upp en lögn om att vi ljög då vi hade berättat om hur det låg till.

För några månader sen stod alex och tjöt utanför dörren och körde åter en snyft historia om hur dåligt hon mådde på grund av sig mors alcoholproblem osv.

Matte förklarade då att han inte kunde göra något mer utan att hon själv var tvungen att ringa Socialen och berätta

hur det ligger till.

Utredningen togs upp på nytt och Alex fick en plats på ett HVB hem.

De enda gångerna vi hör ifrån Alex är när hon behöver något eller då hon vill ha något.

Hon hör aldrig av sig för att kolla hur man mår eller endast för att säga hej det var längesen.

Det har blivit mycket bättre sen hon flyttade härifrån. Vi märkte en markant skillnad på Emelie så fort Alex försvann. Emelie började öppna upp sig mer och prata mycket mer. Tragiskt på ett sätt att vi inte märkte det innan. 

Alex beteende krävde så mycket tid och energi av oss andra att vi var precis slut efter och hade inte ork kvar till Emelie. Det funkar inte att ha henne här hemma vi orkar inte. Dessutom försvann det kopiöst mycket saker jämt då hon var här kläder pengar och grejer. 

Hon och hennes mor har flitigt hjälpt åt att sprida lögner och förtal om oss vilket har gjort att jag känner att nej nu är det bra hon behöver inte komma in i vårt hus mer förräns hon har ändrat på sig markant mycket.

Men eftersom hon inte förstår att hon betett sig fel och eftersom hon inte vill ändra sig så kommer hon inte göra det.

Visst vill hon besöka sin syster eller Matte kan dom få sitta utomhus vi har ingen lust att bli av med mer saker.

Vi släpper inte in henne obevakat i huset varken jag eller Matte litar på henne.

Det kommer ta lång tid innan jag förlåter Alex för allting hon har gjort och utsatt oss för. 

Vi har lagt så mycket tid och energi på henne och inte fått annat än skit tillbaka.

Jag förlåtit henne så många gånger och vi har fått börja om på nytt gång efter gång. 

Så jag har insett att hon kommer inte förändras.

Människor som är ute efter att såra mig och som bara utnyttjar en och bara tänker på sig själva och sin egen vinnings skull varken vill eller behöver jag umgås med. 

Det finns ingen anledning att spendera tid på sådanna människor.

Vi skulle firat midsommar nere i sandvik i år med resten av familjen.
Det är en tradition som pågått under många år.
Jag brukar inte vara med i normala fall. Det brukar bli att vi har pyst i väg på annat håll.
Men förra året gjorde vi slag i saken och åkte ner och gjorde dom sällskap.
Det var kanon trevligt som vanligt var det lite otur med vädret men det är ju en klassiker att det regnar midsommar.
Vi hade tur eftersom det klarnade upp framåt kvällen :)

Detta året tog det dock stopp när jag skrev till min så kallade syster och infomerade om hur många vi var som skulle komma.
Helt plötsligt var det för många hundar och personer...

Det tog inte många minuter förrän jag förstod vad hon menade vi var inte välkomna ner!
Hon skyllde på att man kan ju iaf fråga innan.
Jo visst det kan man ju, men eftersom jag aldrig blivit tillfrågad tidigare av dom när det varit familjemiddagar då hela familjen varit samlad så trodde jag att fråga var inte nödvändigt eftersom dom aldrig gjort det tidigare...

Min älsta syster Åsa och jag var rätt tjata när jag var yngre.
Jag var hennes lilla "trollunge" . När jag blev äldre förändrades det efter ett tag.
Det var när jag fick reda på att hon hade ihop det med min dåvarande pojkvän som vi tappade vårt syskonband. Jag hade haft mina misstankar om det en längre tid. Men när jag pratade med min mor om det tyckte hon att jag var paranoid och sa hur kan du tänka sånt om din egna syster?
Vi den tidpunkten då detta inträffade var min syster gift och hade 2barn med sin dåvarande man.

Det kom som en lättnad (att jag hade rätt) och inte bara inbillat mig allt ihop när min granne bjöd över mig på kaffe och hakade fram på orden om att hon hade sett dom när dom höll på ett flertal gånger...
Efter att jag fick det bekräftat gick det undan jag tog mitt pick och pack och flyttade så mycket jag kunde när han var på jobbet. Även min mor hjälpte till hon var arg och besviken över sin älsta dotters beteende.

Min syster däremot ansåg inte att hon gjort något fel utan ansåg sig ha hjälpt mig istället ur ett dåligt förhållande.
Deras kärleksförhållande höll inte någon längre tid.
Istället raggade hon på hans kompis även där vart det bara strul och inget som varade en längre period.
Till sist gick hon till mitt ex 3 killkompis dom blev ett par och har skaffat barn ihop.
Jag tror hon har lite åldersnoja och därför söker hon bekräftelse hos ungdomar som är 15-20 år yngre än henne själv.
Sen den dagen har vi inte så bra kontakt med varandra. Utan endast pratat och umgåts vid tillfällen då vi "behöver" dvs vid julmiddagen och midsommar och något enstaka kalas.

Min mellersta syster Petra "polis" som hon kallas eftersom hon är så nyfiken på andras liv och vad folk har för sig.

Hon älskar skvaller och sprida det vidare. Hon har alltid haft en speciell attityd och hon klankar gärna ner på folk som hon inte tycker passar in.
Hon anser sig själv vara perfekt och att hon inte har några brister.
Hon hånskrattar åt folk för hur dom ser ut och hur dom beter sig.

Men får hon samma dos tillbaka tar det hus i helvete och vederbörande är inte vatten värd.
En rätt fisförnäm person med 2 väldigt bortskämda barn som får allt dom pekar på.

Min bror Fredrik är omtänksam och överbeskyddande då det gäller sin lilla syster (mig)
Han var den som tog sig tid att komma förbi hemma och kolla hur det var med mig efter att
jag var med om en bilolycka.
Han är den som kommit och hjälpt till vid panik flytten från Växjö då mitt ex spårade ur fullständigt och började vifta med köksknivar.
Han är den jag alltid kunnat räkna med om jag behövt hjälp med något om det så har varit med lån av bil om min har varit på verkstan eller om jag behövt hjälp med dragkrok osv.
Han är helt underbar :)

Sen har vi min mor en underbar människa med ett hjärta av guld.
En oerhört ödmjuk kvinna med båda fötterna på jorden.
Hon har alltid funnits där om jag/vi behövt henne.
Hon är min hjälte och jag ser upp till henne. Jag är så imponerad av att hon orkade och framför allt klarade av att fostra 4 barn på egen hand då hon dessutom arbetade heltid för att kunna försörja vår familj.
Hon har hjälpt mig igenom både bra och dåliga händelser.
De Livserfarenheter som jag tampats med genom åren har hon både lärt mig hantera och bearbeta.
Hon lärde mig vad som är rätt och fel och att man alltid ska stå för det man gör och för det man tycker.
Hon fanns där för oss i vått och torrt när vår far inte gjorde det.
Som många andra människor så älskar jag min mamma innerligt mycket.
Jag skulle kunna göra vad som helst för henne oavsett vad det gäller.

Det händer väldigt mycket nu :)

 Idag kom äntligen datumet som vi hade planerat in i flera månader  och det var dags att trä på våra förlovningsringar som vi haft i en fin ask i byrån hemma  

Det är idag 1år sen vi träffades första gången hemma hos Mattias på en kopp kaffe.

Jag kommer ihåg det som det var igår.

Vi var lika nervösa båda två den dagen. Vi hade pratat en längre tid men jag hade nog försökt dra ut på "träffen" medans jag försökte klura ut vad det var för "fel" på han för inte kunde väl en så vettig och trevlig kille va singel ?

Jag snurrade omrking ute på gatan i skummet och letade efter rätt adress.

Men eftersom jag inte visste om att han bodde i hus så letade jag efter höghus och trodde att det var en lägenhet som jag skulle till.

Därav tog det säkert 45min innan jag kom fram   

När jag äntligen ringde på dörren öppnade en kille som i all hast slängde ur sig tjena välkommen sen pep han ut i köket.

Kvar stod jag i hallen och försökte nervöst få av mig skorna som verkade ha fått en hel drös med dubbelknutar helt plötsligt.

Efter mycket om och men fick jag av mig dom och trevade veligt ut i köket.

Där Matte stod och fumlade med att försöka hälla upp kaffe som han lyckades hälla över hela bänken då han var så nervös stackarn   

Han visade mig runt i huset o i vardagsrummet hittade vi Emelie som inspekterade mig suspekt och knappt vågade säga hej.

Då det var dags för kaffe och  kakor kom hon ut i köket och satte sig bredvid mig.

jag fumlade nervöst med kakorna och tappade den ena i golvet så bitarna flög lång väg.

Emelie och Mattias skrattade gott åt mig medans jag la mig på alla fyra och försökte samla ihop smulorna samtidigt som jag bad om ursäkt och var röd som ett stoppljus i ansiktet.

Efter många koppar kaffe och mycket skratt så behövde jag låna toaletten.

Jag förklarade lite fint att jag behövde gå på toa och frågade om jag fick låna den.

Ja visst det är bara att gå ut där svarade Mattias ovh pekade på altandörren...

Shit tänkte jag han har utedass!

Som tur var hörde dottern det som var snabb att svara men pappa hon behöver låna toaletten   

Jaha förlåt svarade Mattias och blev röd i ansiktet och genast var det 3 personer som försökte förklara vägen ut till hallen där toaletten låg.
Ett antal timmar senare så var det dags att säga hejdå och vi passade på att byta telefonnummer.

Än idag skrattar vi åt vår första träff då så mycket saker gick fel som gjorde allt till en perfekt träff :)

Jag har aldrig ångrat att jag snurrade runt i evigheter på gatan utanför eller att jag gav med mig och tog den där

koppen kaffe med han.

Vi har aldrig grälat under tiden som gått vi pratar om allt alla funderingar som kommer med tiden.

Jag tror att det är därför vi har det så bra.

Han är ljuset i mitt liv, han är den som ger mig styrkan och som finns där när saker eller händelser går emot mig.

Han hjälper mig att ta mig igenom dagar då min kropp stretar emot och min Endometrios gör sig hörd.

Det känns som att jag vunnit på jackpot genom att ha hittat lyckan och lugnet tillsammans med han   


    

Ikväll är det dags för julbord med jobbet man får ta med sin repsektive så jag och min underbara man ska åka till Väderstad ikväll :)

Detta julbord har det varit snack och tjabb om länge från sambons ex det började redan innan vi fick inbjudningarna.

Så i början när alla påhopp och anklagelser kom via sms och samtal fattade vi ingenting.

Det mesta handlade om hur jag tydligen skulle ha gjort så hennes nuvarande som började jobba inom samma firma som vikarie inte fick komma på julbordet.

Vad konstigt sa jag vi har inte ens fått några inbjudningar så jag har ingen aning om vad dom yrar om.

Veckorna gick påhoppen och anklagelserna fortsatte om att allt var mitt fel.

Det enda jag bad om när han klev in på kontoret den där dagen för att söka tjänsten var att jag skulle slippa jobba ihop med han på samma städ. Jag var väldigt tydlig med att säga att det inte gjorde något om han var i samma firma och städade på var sitt håll. Men att vi som sagt inte skulle sättas i samma hemstäd eller på samma företagsstäd.

Till slut fick vi inbjudningarna från chefen.

Jag fick en förklaring på hur det låg till om varför han inte kunde komma på julbordet.

Fick även höra att han fick en kompensation istället och att det var lugnt för hans del att dom löste det så sett.

Trots detta så fortsatte anklagelserna och svartmålningarna om hur allt var mitt fel att jag var en jävla subba kärring osv hur jag var den skyldiga till allt som hänt glåporden och påhoppen kom både från modern och den äldsta dottern.

Det kvittar vad man säger eller om man försöker förklara så verkar dom inte förstå eller om dom nu inte vill förstå.

Dom är fullt inställda på att knäcka oss.

Efter att dom nu försökt sänka min sambos psyke och insett att det inte funkar så har dom bytt taktik och nu gett sig på att sänka mig. Denna psykiska misshandel har pågått över 1.5år

Modern har till och med gått så pass långt att hon kontaktat min chef på fyllan och kört sitt race med att det är inte henne det är fel på utan det är mig och att jag som har psykiska problem .

Tack och lov så har jag en förstående chef som läser av folk bra och ser folk för vad dom är.

Fortsätter det så här så kommer jag gå till polisen för att se vad man kan göra åt saken.

Jag har haft problem med vänster ringfinger ett par månader. 

Rätt som det är låser det sig och förblir låst i ett visst läge oavsett vad jag gör.

Jodå jag har försökt att bända upp det.

I början försökte jag till o med slå upp det med den andra handen,

vilket gjorde så att det kändes som att jag bröt av fingret.

Det enda som verkar hjälpa eller iaf påskynda att det låser upp sig är värme.

Det började i mars detta året 2015 2v efter att jag började som lokalvårdare. 

Det kändes lite för "tidigt" för att vara förslitningskador. 

Som vanligt lyckades jag övertyga mig själv om att det skulle gå över efter ett tag.

Nu så här ett halv år senare har jag insett att det bara blir värre. 

För en vecka sen tog jag kontakt med vårdcentralen som hänvisade mig till en arbetsterapeut. 

Jag ringde upp dom och fick en tid hos dom den 30/11 kl 10:00.

Hon var inte säker utan att ha sett fingret men tyckte det lät som något som heter triggerfinger.

Vi ska pröva ut en skena till handen i hårdplast som jag ska använda dygnet runt i 6v.

6v med en handskena på vänster hand som jag använder jämt då jag är vänsterhänt :-/ 

Känner mig redan handikappad innan jag ens fått på den! 

Om det inte hjälper med skenan så blir det operation berättade hon via telefon. 

Själv försökte jag förbrilt komma på andra alternativ som jag hade läst om som var "lättare" och som skulle utesluta sjukskrivning.

Typ cortisonspruta som jag läst skulle kunna hjälpa. 

Tyvärr hjälper den inte i regel på längre sikt förklarade hon... 

Nåja det blir ju iaf bättre då allt är klart får väl försöka peppa mig själv med det.

Fram tills dess får jag försöka börja använda höger hand mer. då jag gett mig fasen på att jag inte ska sjukskriva mig även om dom rekommenderar det.

Rent logiskt sett borde jag bli förbannad över alla de lögner du sprider om oss.
Jag borde bli arg och sårad över allt skit du väller ur dig och kallar både mig och de jag älskar.
Men istället väljer jag att vara den mer mogna personen av oss.
Så jag vill tacka dig!
Så det tänker jag göra nu :)

Tack för att du ljuger och manipulerar folk med dina lögner.
Sanningen brukar komma fram till slut och då lär du få det jobbigt att försöka bortförklara dig.

Tack för att du trakaserar oss dagligen och för att du kallar både mig och min sambo för både det ena och det andra
i hopp om att det ska få oss att gå isär.
Det gör istället att vi blir tajtare och får oss att komma närmare varann.
Vi blir starkare som personer och tack vare att vi har varann så påverkas vi inte av
dig :)

varje gång det är något nytt skitsnack som kommer via sms eller messenger FB eller vanliga ryktesvägen
så skrattar vi lika gott åt det varje gång av flera skäl.
Hur kommer det sig?
Jo för att det är inte oss det är fel på.
Det är inte vi som går dag ut och dag in och är så pass missnöjda med vårat egna liv att vi måste sabotera för andra.
För att dom har det bättre eller för att dom mår bättre.
Vi skrattar då vi inser hur lågt en människa kan sjunka genom att sprida lögner och förtal.

Nej jag blir inte arg och nej jag blir inte ledsen.
Varken av de ord du kallar mig. Eller av de rykten du sprider om mig.
Jag tycker däremot att det är både synd och tragiskt att man väljer att lägga ner så pass mycket tid på
att försöka förstöra för andra istället för att gå vidare med sitt liv.
För tänk efter är det inte dags att göra det efter så här lång tid ?

Visst jag kan förstå din ilska mot mig det gör jag faktiskt.
Du hade allt!
Du hade en underbar man i ditt liv.
Du hade hus och 2 barn som älskade dig.
Du hade det gott ställt och någon som alltid "städade" upp efter dig då du gjort bort dig.

Att du sumpade det hela på mer än ett sätt genom åren är däremot inte mitt fel.
Innerst inne tror jag att du insett detta och därför beter du dig som du gör.
Men hur som helst så återgår vi till det jag ville ha sagt.

Tack för att du sumpade det!
Tack för alla misstag som du gjorde och för att du betedde dig som du gjorde!
Tack för att du behandlade han som skit och för att du var en stövel.

För tack vare att du gjorde de gav det mig möjligheten att träffa mannen i mitt liv =)
Dvs en helt fantastisk person med en underbar personlighet.
Jag kommer aldrig på något sätt såra eller behandla han illa.
Han förtjänar att bli behandlad med respekt o ömhet.
Han förtjänar att få höra hur underbar han är varje dag och det är precis
vad jag tänker fortsätta med.
För det är just vad han är helt UNDERBAR på alla sätt.
Bara genom att titta på han så inser man hur pass varm och ödmjuk han är som person.

Så slutligen TACK för att du gjorde det möjligt för mig att hitta den perfekta mannen.
Utan ditt beteende så hade det inte varit möjligt.

Många förstår inte hur det är att leva med Endometrios. 

Dom förstår inte att situationen kan förändras på några sekunder.

Att man kan gå från att må prima till att stå dubbelvikt och hyperventilera av smärta.

Det går inte att kontrollera värken och bestämma när eller om den ska komma.

Flera gånger har jag fått höra: men det är ju bara lite extra mensvärk som bara varar en vecka.

Om det ändå bara hade varat en vecka...

Har jag tur så har jag "bara" värk 3 av 4veckor i månaden.

Har jag tur så kan jag kontrollera och ignorera värken så pass mycket att jag slipper ta värktabletter som jag blir dåsig av.

Har jag tur så hjälper tabletterna.

Har jag tur så kan jag gå en hel dag utan att få värk.

Har jag tur så kan jag göra normala saker som vanliga människor gör.

Tex som att bära 2 vanliga matkassar till eller från bilen. Eller att bära en tvättkorg ut på tomten för att hänga tvätt. Har jag tur kan jag flytta en sopsäck eller kartong 2m utan att det hugger till i magen och jag blir precis kallsvettig och blir liggande i smärtor som varar allt från 30min till resten av dagen. Om jag stressar mycket och är uppe i varv är det dömt att misslyckas då kommer värken. 

Jag vet inte hur många gånger jag stått lutad över handfatet (på jobbet) kallsvettig och svimfärdig samtidigt som jag försökt andas lugnt o intala mig själv jag fixar det här! Håll ut det släpper snart jag fixar det här!

Jag vet inte heller hur många gånger jag brytit ihop och gråtit och jag hör mig själv säga jag fixar INTE det här. När jag inser att värken inte släpper utan fortsätter lika intensivt. 

I nästa stund sätter jag mig i fosterställning på golvet och försöker ta mig igenom värken så pass mycket så att jag kan resa mig upp och hämta värktabletter.

Det känns ungefär som att någon sätter en kniv i magen på en och vridit om den. 

Det går omöjligt att hålla sig upprätt när det är som värst.

Det går inte att låtsas som ingenting. 

Om det ändå "bara" hade varit mensvärk då hade jag varit evigt tacksam! 

I måndags förra veckan var första dagen på mitt nya jobb som lokalvårdare.

Det kändes himla skönt att faktiskt bara ha 4min till jobbet istället för 45min :)

Eftersom jag får värk och känner av min Endo om jag stressar eller lyfter tyngre saker så är det som att ha vunnit en högvinst när man har betydligt mer tid på sig att jobba klart.

Dels så blir arbetet mycket bättre utfört och jag har mer energi och ork över när jag kommer hem vid dagens slut.

Jag trivs kanon och ser fram emot en ny dag och en ny arbetsvecka.

Det märks att den nya firman som jag jobbar åt nu är väldigt måna om sina anställda.  

Jag jobbade tidigare inom samma yrke åt en annan firma. Men lessnade och sa upp mig efter några månader när jag insåg att dom lurar sina anställda och utnyttjar både arbetare och systemet för att få in mer pengar och slippa de utgifter som följer.

Så här i efterhand inser jag att det var/är en rätt oseriös firma som skiter fullständigt i sina anställda och som endast utnyttjar dom för att tjäna pengar.

Fruktansvärt fult gjort! Sen tycker dom det är lustigt att folk säger upp sig på löpande band...