Det är nu snart 1år sen jag bestämde mig för att ge "upp" mitt gamla liv och flytta från mina gamla hemtrakter.

Jag behövde ett miljöombyte, det var för mycket som hade hänt genom åren som har gått.

Jag packade mina saker och plockade in hunden i bilen och begav mig till Mjölby. 

Det beslutet var de bästa jag någonsin tagit. 

1år senare sitter jag här med en helt underbar sambo och hans 2 helt otroligt fina döttrar. 

Jag har nog aldrig mått så här bra förut. Ett lugn har infunnit sig och äntligen känner jag den trygghet som jag alltid längtat efter när jag kommer hem om dagarna. 

Eftersom jag fått en nystart i livet så kände jag att det är dags att skrota min gamla blogg och börja med en ny istället :) Så nu sitter man här och försöker lära sig de finesser som finns. Men jag kommer nog in i det så småningom. 

Kommer sortera ur och föra över vissa inlägg som fortfarande har betydelse i mitt liv. 

/Crazy over and out  

Jag fick diagnosen endometrios för 5v sen i samband med ett akut besök på gyn.Jag hade haft enorma blödningar i 13 dagar men envis (dum) som jag var tänkte jag det går över.

Smärtan blev värre o värre jag kunde inte ligga ner o när jag reste mig upp stod jag dubbelvikt vid bänken o hyperventilerade av smärtorna. Jag kunde knappt sitta 10minuter utan att värken blev så pass intensiv att jag var tvungen att ändra ställning igen. Min väninna pratade med mig o tyckte vi skulle åka in till gyn o kolla upp det men jag ville inte. Jag var nog mer rädd för vad dom skulle säga. När yrseln kom och var som värst o jag gick dubbelvikt av smärta och höll mig i dörrposter för att inte vingla omkull kände jag att det här går inte längre. Hon körde in mig till Södersjukhuset och jag fick hjälp ur bilen av Niklas som ledde mig. 

Efter ca 10meter från bilen svartnade det för ögonen och jag sa håll i för nu svimmar jag. Dom följde med mig ner på backen och Anne sprang efter en rullstol på akutmottagningen medans Niklas satt kvar hos mig.Det kändes fånigt att sätta sig i rullstolen jag var ju "frisk" jag var bara yr i huvudet o hade förmodligen bara druckit för lite vätska. Men som tur var dom så envisa att jag skulle åka upp till avdelningen. Så här i efterhand inser jag att jag aldrig hade tagit mig igenom de långa korridorerna på egna ben.

När vi kom upp till gynakuten så fick jag lägga mig på en bår medan Anne infomerade om allt det som jag berättat för henne, hur länge jag haft blödningar om yrseln och att jag nästan tuppat av utanför. 

Jag fick smärtstillande Alvedon men sa till dom att jag knaprat allt från Ipren,Panodil o Alvedon i några veckor men det hjälper inte. Så dom gav mig en morfintablett sen fick jag ligga ett tag. Efter en stund kom en gullig sjuksköterska med ett rör o ville ha ett kissprov för att kolla om jag hade fått ett missfall.

Tror du att du orkar resa dig o ta dig in på toan som ligger där och så pekade hon på dörren mitt emot där jag låg. Jo men det ska nog gå bra svarade jag. Ja mår bättre nu och skulle sätta mig upp, jag kom inte så långt utan fick lägga mig ner igen då jag blev kritvit i ansiktet åter en gång och det snurrade. Så det blev till att köra in båren på toaletten och sen fick Niklas o en sjuksköterska hjälpas åt att få över mig till toalettstolen. Fick erbjudande om att få hjälp med kisseprovet men nej nej något ska jag väl klara av iaf.Sagt o gjort jag ordnade det fick sen hjälp att ta mig tillbaka till båren och rulla ut i korridoren igen.

Efter en stund kom en sköterska och frågade om jag fortfarande hade ont. Jag tittade på Anne som tittade på mig och sa ja Sarah säg nu som det är och låtsas inte som du inte har ont. Ja svarade jag sköterskan tyvärr har jag fortfarande det... Det kändes så fel jag hade ju fått värktabletter redan jag borde va tacksam för de jag fått och säga att jag inte hade ont längre även om det gjorde skitont! Ingen fara du ska få en tablett till svarade hon och log.

En stund senare kom gynläkaren ut och det var dags och lägga sig på britsen ångesten kom usch vad jag hatar just den biten.Berättade för henne hur jag kände och sa nu när jag ändå är här kan ni passa på att ta ett klamydia prov ett cellprov och kolla upp vad tusan det är som är fel på mig. Det tog inte många minuter eller om det var tabletterna som gjorde susen för huxflux var både klam o cellprovet klart.
Jag kommer gå in och ta ett ultraljud  Och kolla hur det ser ut. 

Här är något sa hon efter en stund. Vad ser du frågade jag? Ja ska frysa bilden och visa dig.Både Anne och Niklas satt med inne i rummet.Jag satte mig upp Anne gick fram o kollade på skärmen det är en cysta på vänster äggledare berättade hon.Anne som är betydligt mer insatt i vad man ska fråga sa är det en chokladcysta? Det kan jag inte avgöra här men jag tror inte det. Jag själv stod helt tyst med en klump av gråt i halsen.Anne vände sig om och sa snabbt det är inte cancer Sarah du behöver inte va orolig.Nej sa läkaren men jag vill behålla dig här tills vi har utrett det här.Då brast det för mig tårarna rann. Nej sa jag jag vill hem jag vill inte va kvar här. 

Men efter lite övertalning så blev det att jag stannade kvar.

Natten blev oerhört lång och jag sov inte många timmar, ryggen värkte av den måttligt obekväma sängen och jag var uppe o vankade fram o tillbaka med mobilen i högsta hugg. 

Mitt i ett telefonsamtal blev jag sjukt illamående.Avslutade samtalet lite fort och rusade in på toaletten tror jag tömde så mycket som fanns i kroppen, det kändes iallafall som det när jag låg där på alla fyra. Fick reda på det efteråt att tydligen ska man inte vara uppe och gå efter att ha fått morfintabletter ops det hade jag ingen susning om. 

På måndagen kom läkaren in och frågade hur det var med mig. Jag låg och lipade dubbelvikt av smärta i sängen.Hon sa att jag inte borde ha så pass ont med tanke på hur mycket värktabletter jag hade i kroppen. Jag har iallafall slutat blöda svarade jag men jag har fortfarande ont. Hon ville göra en titthålsoperation för att se vad det kunde vara som var fel. Hon förklarade hur det gick till vilket gjorde mig nervös så givetvis behövde jag gå på toa (typiskt mig) Absolut gör du det de är ingen brådska. När jag kom ut från toan några minuter senare stod det 5 stycken sjuksköterskor utanför och väntade på mig. Jag tyckte ni sa att det inte var någon brådska? 

Den ena sjuksystern hade med sig en läcker vit rock med öppen rygg...Den andra hade en spruta i högsta hugg med lugnande medel.Den tredje hade en rullstol med sig som jag skulle åka med ner till operationen. De andra 2 vet i tusan vad dom gjorde där men men. När vi väl kom ner till operationssalen stod det ett helt team och väntade på mig oj vad många ni är kläckte jag ur mig. Dom frågade om jag fått något lugnande, ja svarade jag (kände dock inte av det något vidare) de frågade även om jag hade fått narkos tidigare, vilken vikt jag låg på och förklarade hur allt skulle gå till åter en gång. Jag fick lägga mig på en brits. Den ena läkaren kom och satte en syrgasmask för ansiktet på mig och lagom snurrig som jag var fick jag för mig att det var ännu mer lugnande, så jag jävlar sög på o tänkte att jag vill inte känna något! Efter en stund kopplade jag att det var dåligt tryck i den där skiten eller så är det bara vanlig luft :D

Helt plötsligt från ingenstans kom jag att tänka på grey's anatomy och började sluddra fram, är ni som de där läkarna i dom där serierna lyssnar på musik medans ni opererar? 

Jag menar WTF kom det ifrån!?

Dom skrattade lite och den ena läkaren svarade att dom ibland lyssnar på lite radio men att dom inte skulle göra det nu.Sen hör jag en röst som säger nu kommer det sticka till lite Sarah.Helt plötsligt sticker det i hela ansiktet och det jag hinner säga är dle stlicker i schela ansliktet och det sista jag hör är att det är helt normalt det ska det göra. Sen var jag utslagen några timmar.

När jag vaknade stod det en sköterska lutad över mig och sa välkommen tillbaka Sarah. Hon frågade om jag frös och de gjorde jag så hon gav mig några extra filtar samtidigt som hon förklarade att man brukade göra det då man vaknar upp från en narkos. Lagom väck i huvudet som jag var sa jag till sköterskan jag måste gå på toaletten och kissa.  Det är ingen fara svarade hon de är bara till att kissa.Nej du förstår inte svarade jag jag måste gå upp på toa och kissa! Denna gången bokstaverade jag det ordentligt ifall hon kanske inte förstod vad jag sa. Det är absolut ingen fara det är bara att kissa du har kateter. Nej sa jag det har jag inte jag måste gå på toa.Tanken slog mig att hon kanske var lite trögfattad så hon inte förstod mig trots att jag praktiskt taget bokstaverat det för henne. Åter en gång svarade hon i lugn ton du har fått en kateter det är bara att kissa.

Hon gick iväg en bit bort och jag uppfattade att hon pratade med någon (telefonen) som de visade sig senare. Jag hörde hur hon sa till den hon pratade med patienten är vaken nu. Det uppstod en hel del komplikationer så hon har fått väldigt mycket morfin. Nyfiken som jag är började jag kika åt sidorna och tänkte i mitt stilla sinne stackars jävel! När jag inte såg någon annan så tittade ja mina ben o tänkte,ja dom ser ju ut o sitta kvar så det är nog inte mig dom pratar om...

Efter en stund kom sköterskan tillbaka o sa nu ska du få komma upp på salen igen. Är du fortfarande kissnödig? Nej svarade jag det försvann. Resten av dagen kommer jag inte ihåg var rätt utslagen. Hade tydligen haft besök i några timmar men jag var nog inte så värst pratglad utan flummade tydligen mest en massa. 

På tisdagen kom specialistläkaren och pratade med mig hon började med öppningsfrasen ja du Sarah vi skulle ju göra en titthålsoperation på dig igår men det uppstod en del komplikationer. Du hade mycket blod I buken utanför organen så vi var tvungna att avbryta och öppna upp dig. Jag satt som en gapande fågelholk och fattade ingenting. Vi upptäckte även att du har endometrios en kronisk sjukdom som vi har försökt avlägsna så mycket det går. Den kommer att spridas via blödningar. Vi har även plockat bort din vänstra äggledare den var så pass ärrig och ful (trasig) på grund av endometriosen att den ändå inte fyllde någon funktion.

Hon berättade att jag måste se till att varken få ha mens eller blödningar för att undvika att sjukdomen sprider sig.
Det kom som en blixt från klar himmel jag fattade Ingenting förtvivlad och groggy av värktabletter satt jag som ett fån. Det enda jag uppfattade just då var att dom tagit något ifrån mig utan att fråga om lov (Tror det va chocken som gjorde det)

Dom satte in mig på Provera en hormontablett för att hindra att jag fick blödningar. Under de 4 veckorna som jag åt dom gick allt utför.Ingenting i livet kändes som det hade någon mening. varje dag gick mitt humör från att vara deppig till frustrerad för att sedan bli vansinnig.Gråten då jag tittade mig i spegeln och såg på ärret som sitter vid bikinilinjen blev till en helt "vanlig" dag. Jag såg mig själv som ett monster. Känslan av att Ingenting har någon mening och att jag ger upp, varför ens kämpa jag orkade inte livet är slut.

I 5 veckor fick jag inte bära eller lyfta något tungt, det var extremt frustrerande att bli omkörd av en som kör rullstol och lyckas rulla iväg låååångt före mig det kändes för jävligt. Jag kände att jag var till besvär att jag var ett "hinder" för de som kunde ta sig fram i normal takt av den anledningen att dom var tvungna att invänta mig som var långsammare än en snigel!